måndag 3 januari 2011

3 jan 2011

Jag trivs inte. Jag är förkyld. Känner mej dålig. Känner mej Konstig. Instängd på den här arbetsplatsen. Så mycket åsikter och så bitter och negativ atmosfär. Jag är längs ner i arbetskedjan. Vet minst, kan minst. Känner mej nere och tråkig. Huvudet är på ett ställe och kroppen på ett annat. Är inte lika kul som jag vet att jag egentligen är. Är inte lika smart och snabbtänkt som jag vet att jag Egentligen är. Är inte en lika bra och förstående vän som lyssnar och ser, som jag Vet att jag egentligen är. Känner mej inte hemma här. Känner mej utanför och ensammast i världen ibland. Blir arg för att jag har så mycket att vara tacksam för. Men jag kan inte vara det. För att jag är arg och irriterad. Jag vill inte vara arg och irriterad jämt. Så då blir jag arg och irriterad på det. Och det är jobbigt att vara det. Så då blir jag trött. Tappar koncentrationen Är svår motiverad. Minsta sak som går fel känns som världens undergång. Allt det bra, bara passerar. Försöker göra saker som jag vet att jag gillar. Men kan inte sitta still. Kan inte slappna av. "Nu ska jag ha mysigt och kul" tänker jag. "Fan, du SKA ha roligt nu". Du tycker ju egentligen om de här. Varför skrattar du inte då? Åh jobbig du är. Varför kan jag inte känna den välbehags känslan som jag kände innan. Aldrig avslappnad. Alltid spänd. Alltid tusen saker i bakhuvudet. Då blir man stressad. Lättare att tänka på andra saker och göra andra saker än att försöka förstå sånt man inte kan begripa sig på. Man skjuter undan det. Man orkar inte sitta med det så man låtsats som att det inte finns. Då kan det kanske försvinna. Vågar inte ta upp det för det har varit där så länge. Som när man håller inne på något. Som bara ligger där och ruttnar och verkar bara bli mindre attraktivt att ta upp med någon. För komplicerat. För konstigt. Nej varför kan vi inte bara ha trevligt istället. Trevligt är roligare. Men de blir aldrig så trevligt, som man vet att man egentligen vet att man kan ha det. Det är skrämmande och så otäckt att man inte änns vill säga det högt. Nästan inte änns skriva..