onsdag 13 juni 2012

Centilitrar & drinkar

Hejsan Hejsan. Vem säger så? "Hejsan Hejsan". Jag tror jag håller på att bli lite tokig.Jag började en såkallad Bartenderkurs i måndags. Ja, vet inte varför det känns så dumt att säga det. Nej, Färjan Håkan är inte vad jag vill göra i livet. Jag tycker helt enkelt att det är en intressant kurs som kan ge mig erfarenhet och extrajobb. Att mer än hälften i min grupp precis gått ut gymnasiet bryr jag mig inte om. Jo. Det gör jag, men jag vill inte. Äh, nej det gör jag inte. Skit i det. I allafall. Vi gör mellan 8-10 nya drinkar varje. Vi har stått och tränat hälla med dropkork och räkna centilitrar. Nu är det såhär, jag har inte gått i skola på typ 5 år. Min hjärna är inte van att ta in så mycket information. Idag läste vi om Vodka, Rom, Gin och Tequila. Hur man framställer och smaksätter dom alla och dom flesta märken. Sen prövade vi ungefär 40 olika spritsorter. Jag känner mig mentalt våldtagen av information. Jag Står och rabblar drinkar i duschen. För vi har prov på allt, varje dag. Jag flyttade också i måndags. Så jag sover dåligt. Jag har dom två senaste nätterna drömt att jag ägde en pet-dinosaur. Jag drömde att jag tog med honom på en kryssnings semester. Där han, och jag kommer ihåg den här delen mycket väl, säger "Nämen Anna, de här var väl en dum idé". Sen går han bananas på alla semesterfirare på kryssaren. Jag vaknar typ varje timme och tänker; "jag har försovit mig!" eller "Nämen, jag kan inte sova här, jag bor inte här!" eller "Nej, dumma dinosaurie". Jag borde nämna att ibland funderar jag på om jag ändå inte fått en stroke iallafall. Boxstäver försvinner och jag märker att jag står och häller nått i nått som inte borde vara blött. Rörigt. Rörigt är vad det är. Hoppas nästa vecka blir mer sansad.

måndag 4 juni 2012

Listor.

Jag håller på att skriva Bucket list. Det är rätt kul faktiskt. Jag är mycket för att skriva listor i allmänhet. Det har nog till stor del att göra med min oproduktiva läggning. Min lathet. Som ofta infinner sig när jag är hemma i Stockholm for some reason. Jag tror jag skriver listor för att det ger en illusion av att jag har börjat göra det man just skrev ner. Det kanske man har på ett sätt. Sen så fort jag skrivit ner listan så sitter jag där. Helt plötsligt kommer jag på 15 andra saker jag måste göra. Så blir listan lång och jobbig att titta på . Nu verkar hela idén med den här listan mycket tramsig. Kanske om jag skriver om den med en fin penna. Gör lite krummelurer och fina blommor runtomrking. Då kanske det blir roligare att göra sakerna på listan. Det blir det oftast inte. Nej. Den listan ligger bara där och tjatar och gnäller. Konstig handstil har jag också. Kommer ihåg i skolan alla flickor som hade så fin handstil. Boxstäverna liksom ran ur pennnan som en dirigentpinne. Så var det inte riktigt för mig. Men så intalade jag mig att dom smartaste människorna har ofta den sämsta skrivstilen. Det hade jag läst i nån tidning någonstans. Så det var dom super-smarta med den fula handstilen, dom medel-smarta med den fina handstilen. Och så jag. Som ritade fula gubbar med stora ögonbryn och små tänder. Jag tror inte jag kom mindre överens med någon lärargrupp än just Svenskalärarna.

torsdag 2 februari 2012

Nöja sig.

Tanke om de här med relationer. Man träffar så många intressanta och bra människor. Vissa är vettiga och vissa är spännande. Vissa är ostrukturerade och vissa är trygga. Man gillar dom allihop. Men det finns alltid nått "men", nått som får dej att tänka efter. Inte våga lova eller ge efter. Nått som sitter i bakhuvudet. Ska de här vara "it". Vill jag att det här ska vara det? Då brukar jag oftast sluta i samma tanke. "Amen va fan, jag är ung. Ordningsam ska jag vara hela livet sen. Nu ska jag bara tänka på mej själv". Och det är ju en väldigt bra tanke tycker jag. Men sen ibland. Och detta brukar oftast infinna sig på söndagar. Så tänker man- Men tänk om. Jag vet att jag skulle kunnat ha ett annat liv just nu. Men jag valde de här. Jag vet att dom killar jag valt bort är underbara. Dom skulle älskat mig över allt annat. Dom skulle fått mig att göra saker jag aldrig skulle vågat gjort. Dom skulle stöttat och tagit hand om mig när jag mått dåligt. Köpt hus och bil. Gett mig dom finaste födelsedags presenterna och jag skulle alltid kunnat ha någon hos mig vart jag än var. Men jag valde bort de. Tänk om jag tillslut ångrar vad jag valt bort, och då är de försent. Det är redan försent. När ska man nöja sig? kommer de vara som en "Äh, nu orkar jag inte hålla på mer. Ja du blir bra" eller är de Head over heals, oförklarlig och självklar kärlek? Och finns det sånt? Jag tror inte det är nått av dom. Men jag antar att en viktig, om inte den viktigaste, pusselbiten till något sånt är att Du måste vara redo för det. Och hur jobbiga söndagarna än kan vara så kommer det alltid en fredag till slut. Och alla vet att på Fredagar är singlarna Kungar och Drottningar. Vi flyger högst, faller hårdast. Sen när man inte orkar eller vill mer då kanske man kan börja se sig om med lite andra ögon. Men inte än, inte nu.