tisdag 9 juni 2009

Panikkissångest.

Det här med kisseriet, som min mamma kallar det. Det är rätt jobbigt ska jag säga. Tids krävande.

De hela började, ja man skulle faktiskt kunna säga att den började när jag var ihop med W. Man skulle faktiskt också kunna säga att allt är hans fel. Men de gör man kanske inte. Kanske lite. Men jag talar förståss om urinvägsinfektion. Som jag släpa runt på i ta mig tusan ett år Efter det att vi gjort slut. Helt otroligt dumt jag vet. Men iaf så fixade jag de där innan resan nu i vintras. De vart bra då. Ovetandes om att jag va på The road to hell as far as urinvägsinfektioner goes. Herre gud. Vad jag har stoppat imej piller. Vad har jag inte stoppat i mej!
Gick på 5, var det nog, kurer antibiotika. Varav en kur såg ut vara till för hästar.
Sprang tittsomtett o kissade o kissade. Men de sjuka är att man hade vant sig med de där.. Inga konstigheter.

Kommer hem. Och nu är mitt psyke redan infiltrerat av de här. Jag har som vana att kissa en gång i timmen. Jag får en antibiotika kur av läkare här hemma och allt ska nu va good and gone. Men. MEN. Jag har nu panikkissångest. Konstant. Jag vet att de låter knäppt. Och det är knäppt. Men jag får liksom öva mig att inte maniskt sitta o tänka " toalett, jag måste kissa ju" de sitter inpräntat i huvet.
Om armén behöver en Toalettutkik så, Hej. Hör av er. Jag scannar alla utrymmen jag går in i. Var är toaletten.

De är tufft. Men nån måste göra de.
Nej! De är totalt nedrans irriterande och energikrävande. Men jag jobbar på de. Step by step. Jag ska bli kvitt denna demon.

Inga kommentarer: