De finns bullar i fikarummet. Dom dumma bullarna förstör mina rutiner. "Bra för kroppen" säger Dag. "Ja, Du menar själsligt?" Säger jag och ler artigt. Ja precis.
Sen går jag tillbaka till min plats. Bakom disken. Till höger när man kommer in sitter jag. Ibland ser dom mig inte. Då hoppar dom till när jag säger hej. Det är många äldre människor som går till oss så det är väl bara en tidsfråga innan jag skrämmer livet ur någon. Ibland kommer de skrikande bebisar. Som tystnar när dom ser mitt huvud sticka upp bakom disken. Sen ringer det någon. Hon undrar hur lång väntelistan är. "jaaa men alltså jag har Väldigt ont. Jag måste ju kunna arbeta!"
Ja. Det brukar ju människor ha, som kommer hit. Ont. Inte kommer dom hit för att dom Inte har ont. De vore ju idiotiskt. Nej. ALLA som kommer hit har ont. Ställ dig i kö - Säger man såklart inte. Går in i förrådet. Glömt varför man gick hit. Går tillbaka. Kommer på varför man gått till förrådet. Blir trött på mej själv.
Hälsar på en stammis. En liten tant. Hon har fint strukna kläder och alla knappar knäppta på den beigefärgade blusen som köptes på NK´s damavdelning någongång på 40-talet. Tänker va fint ändå. Men små tacksamma, belåtna tanter som ler o nickar. Blir man sån med åren? eller? Går tillbaka till fikarummet o tar bulle till. Slutar om tre timmar.
onsdag 7 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar