måndag 2 november 2009

Pälsen.

Det var förra veckan. Om ni minns. Fredagen. Jag gick in i en butik med Emelie och hittade till min förvåning något jag inte hade räknat med. Ja. Jag var med päls. Det var en sådan lycka men samtidigt en stor oro. Ångest. Vad kommer ske nu. Hur kommer det bli. Kommer jag inte ångra mig. Näe, de går inte, jag var redan förlångt in i köpet. Det fanns ingen återvändo. Jag hade ju pratat om det. Att skaffa mig en. Men såhär? snabbt och helt plötsligt. Ja, nyheten tog inte bara mig på sängen utan alla omkring mig. Det skall sägas att min päls-bomb togs imot med viss skeptism och undran. "Jag trodde inte du var typen", och, "Det är för dyrt". Men med tiden så mjuknade dom och många var glada för mig och min päls. Önskade mig lycka till och tyckte att det var en strålande nyhet. Sen. Så kom dagen. Dom hade ringt i helgen. Han var klar nu. Armarna var förlängda och den sista pälsbiten fastsydd. Jag ringde min vän Jenny för att ha någon med mig. Pälsaffärer kan vara rätt obehagliga. Hon kunde tyvärr inte så jag gick ensam. Aningen nervös. Det var han och jag nu. Inte en säsong, utan flera, flera År. Tanken för stor att greppa.. Men det kändes ändå som jag gjorde det rätta. Jag tog honom i en påse och gick. Där låg han. Med värdebeviset och kvittot. Ringde i min iver Kim och hennes geografi-kompis, som släppte sina plikter på Cubus och mötte upp mig. Då ringde dom från affären. Vad! Skulle dom ta honom ifrån mig!? Dom sa ju! Jag har ju kvitto! Men dom ringde bara för att säga att jag glömt mitt kontokort. Jaha. Hoppsan.
Kim ville se den på. Så jag slänge av mig trasorna (skinnpajjen) och svepte liksom in mig i pälsen. Dom tittade, såg, nickade. Den var fin sa dom. Äsh. Dom förstår inte helt, tänkte jag, den här är så mycket mer. Den är skräddarsydd för tusan. Aldrig kommer jag frysa om handlederna igen!
Så gick vi hem. Jag och min päls. Sista biten hem drog jag upp huvan o gömde mig djupt inne i den. Sjöng med i Halo. Och ingen, kunde se.

Inga kommentarer: